dörrar; och sedan kände han gig något lugnare till sinnes. Han uppsökte nu sin sjuka fästmö. Tack vare den behandling hon rönt genom hans nitiska omsorger, hade hennes tillstånd åtminstone så mycket förbättrats, att yrseln försvunnit. De milda ögonen kände åter igen honom; den vänliga rösten tackade honom för all hans godhet. Men en ytterlig svaghet hade följt på febern. Den stackars flickan var så matt, att hon knappt förmådde lyfta hufvudet från kudden. Denna hjelplösa belägenhet blef ännu mera pinsam i följd af patientens feberaktiga längtan efter att återvinna de förlorade krafterna. Gång efter annan frågade hon Lucius med bedjande, orolig min, när hon skulle bli så frisk att hon fick stiga upp och kunde gå omkring och vårda sin farfar. — Min älskling, svarade han allvarligt, ännu en tid få vi icke tänka på något sådant. Vi ha allt skäl att vara taksamma för den förbättring som redan inträdt, och vi böra tåligt afvakta krafternas återvändande. — Jag kan inte ha tålamod! utropade Lucilla med svag stämma. Huru är det väl möjligt för mig att ligga lugn här, när jag vet att jag behöfves, att — att allt går illa mig förutan. — Hur kan ni vara så otacksam och misstrogen? utbrast den gamla sköterskan i