En skådespelerskas lif. Fröken Aimee Desclee vid Theätre Gymnase i Paris har aflidit på höjden af den mest lysande konstnärsbann. Fröken Desclte debuterade i Paris, misslyckades totalt och hade ytterliga svårigheter att bekämpa, innan hon kunde tillfredsställa de nyckfulla parisarnes smak. Hon uppträdde först för femton år sedan på audeville-teatern, men der fick hon aldrig annat än sekundpartier eller i bästa fall ett vikariat för någon hastigt insjuknad favoritskådespelerska. — Parisarne kunde då icke upptäcka något ovanligt hos den svartögda, nervösa flickan, som dock sedermera blef deras mest omtyckta skådespelerska i komedien. Slagen af det likgiltiga mottagande hon rönt i Paris, sökte fröken Desclee anställning i Belgien och Italien och visade sig icke på många år i sitt fädernesland. Ar 1867 råkade Dumas den yngre att i Brissel få se henne spela i en af sina pjeser och uppmanade henne genast att med hans samverkan söka sig till någon Paris-scen.. I två år stred hon med sin stolthet, gåf sedan vika och uppträdde på Gymnase. Litet uppseende väckte hon, tills hon skapade Frou-Frou. Hennes spel slog parisarne med häpnad, och när ridånföll -efter första representationens slut, var hennes rykte jordt som dagens största comådienne. etta var om vintern -1869—70; men; innan den nya pjesen var utgifven stod kriget i ljusan låga och ingen hade numera tid att tänka på Frou-Frou. När sedan Gymnase öppnades ånyo, strax innan kommun-skräcken begynte, återvände fröken Descle till sin post och spelade hvarje afton i två månaders tid. De-som då uppehöllo sig i Paris skola aldrig glömma den sällsamma kontrasten, när man. kom från kanonaden vid Neuilly för att på Gymnaså åse Demi Monde eller Diane de Lys. Det hände icke sällan ati granater föllö ned i Champs Elyses och att man vid hemkomsten från teatern kunde finna sina penater krossade af en tjugufyrapunding från hr Thiers batterier. En gång mot slutet af de förskräckliga dagarne slog en granat från Versailles ned i fröken Descles anspråkslösa våning och förstörde hela hennes möbelmang. Hon ville aldrig höra talas om att olyckan kom från Versailles, utan påstod bestämdt att kommunarderna hade satt eld på hennes bostad, ty hon hyste en fanatisk afsky för dem och ville tro det värsta om dem. Sedan freden blifvit sluten, blef Descltes nya uppgift hufvudrollen i Visite des Noces af Dumas, en roll som hon i anseende till både dialogens och handlingens slipprighet alltid spelade högst ogerna. Princesse George räddade hon från döden. La Gueule du Loup, L6on Layas efterlemnade arbete, kunde hon ej hålla under armarne och uppträdde derför icke vidare, förrän hon gjort Cesarine i Dumas Femme de OClaude, det sämsta arbete denne författare lemnat ifrån sig. Descle gjorde denna, den mest förhatliga karakter njutbär för publiken. Detta var hennes sista roll i Paris. Förliden sommar uppträdde hon för första gången i London och vågade välja Frou-Frou som debutroll inför det engelska auditoriet. Ehuru hennes framgångar i London kunna anses lysande, skulle de dock varit ännu större, om hon fått uppträda i någon af Dumas pjeser, men dessa blefvo alla obevekligt förbjudna af den engelska censuren, Knappt hade hennes engagement i London gått till ända förrän hon föll i den sjukdom, som, sedan hon undergått en smärtsam operation, slutade hennes lif. Det skulle vara svårt att ange i hvilket särskildt afseende fröken Desclees konstnärskap öfverträffade andra samtidas, ty hela hennes teckning af en karakter var så fullkomlig, att det icke ens var möjligt att utpeka några särskilda förtjenster. Men det mest utmärkande draget var hennes naturlighet. Hon var aldrig konventionel, aldrig stel. Hon studerade in sin roll genom att läsa igenom hela stycket upprepade gånger och derunder sökte hon i fantasien se sig sjelf i den qvinnas ställning; som hon skulle återge. Kort före sin död skref hon ett rörande bref till en väninna, som också låg svårt sjuk. Jag har haft en svår resa genom lifvet, slutade hon, och nu sjunker mitt fartyg, när jag fått land i sigte — jag drunknar i amnen!