börjat tillfriskna efter en svår feber, hvarunder ert sinne varit förvirradt. Han blef skjutenBlif skogen, säger ni — hvem sköt honom? — Det — kan jag inte säga, stammade Geoffrey. Janet antog att han med detta svar menade: jag vet det inte. — Ni ser vu, huru illa underrättad ni i sjelfva verket är, utbrast hon. Man har sagt er att han blifvit ihjälskjuten, men icke af hvem och hvarför. Äfven i de amerikanska urskogarne förmoder jag att folk inte dödar hvarandra utan anledning. Geoffrey stod framför henne med sänkt blick och visste icke hvad han skulle svara. — Kanske ni sjelf dödade honom? frågade hon, intagen af en plötslig misstanke. — Nej, men jag önskar att jag hade gjort det. Då hade saken varit klar... — Säg intet vidare, herr Hossack; detta är ett ämne, i afsende hvarpå våra meningar aldrig kunna öfverenssstämma. När ni kan lemna mig direkta och lagliga bevis på hr Vandeleurs död, skall jag tro er. — Och om jag aldrig kan skaffa sådana bevis — hvilket ju ock, i betraktande af sjelfva dödssättet, torde på förhand kunna anses omöjligt — skall ni aldrig gifva mig någon belöning för min trohet, eller huru, Janet?