Dagens Nyheter – 19 mars 1874, sida 1

hvilken jag sammanträffade i amerikanska vestern. Jag har helt nyligen sett er mans porträtt, och jag kan taga på min ed att hr Vandeleur och den äfventyrare jag lärde känna derborta äro en och samma person. — Hvar kunde ni få se min mans porträtt? frågade Janet misstroget. — Lady Baker visade mig en fotografi, der både ni och herr Vandeleur finnas afbildade. — Har ni intet annat bevis för att denne amerikanske resande, som ni kallar Matchi, och min man äro identiska? En fotografi! — Hvad är väl mera vanligt än att två personer, som eljest icke ha någonting gemensamt, likna hvarandra på ett förvillande sätt, isynnerhet när man jemför den enes bild, sådan den qvarstår i minnet efter flera årg förlopp, med en fotografi af den andres? — Nej, det är icke en sådan likhet, som möjligen kan bestridas, jag nu talar om. Och icke heller är musikaliskt geni någonting så vanligt här i verlden. Matchi spelade också fiol, och han gjorde det på ett sätt, som fullkomligt öfverensstämmer med lady Bakers beskrifning på... — Huru! inföll Janet med sårad min, ni har tagit lady Baker till er förtrogna? — Förlåt mig, Janet. Jag har velat till hvad pris som helst åvägabringa ett lyckligt slut på de närvarande högst bedröfliga