Dagens Nyheter – 18 mars 1874, sida 1

RARVA angifven å en vid nyckeln hängande brädlapp. Undersökningen ledde till det resultatet, att allt för öfrigt var ordentligt, men att en nyckel helt och hållet saknades, den nemligen som han helst önskade finna. Han skulle gerna ha velat komma uppi den hemlighetsfulla öfversta våningen; men dörren till trappan var låst, och nyckeln fanns ej. Månne Winchers med flit låtit den förkomma eller tagit den med sig — och hvarför? Lucius begaf sig härefter till hr Otranto. För honom berättade han omständligt, hvilka mått och steg han vidtagit. Polismannen formerade sin penna och smålog med en min af öfverlägsenhet, under det han åhörde sin klients berättelse. — Ja, nu tycker ni att ni gjort någonting riktigt klokt, sade han; när Lucius ändtligen tystnat; men jag påstår att ni svårligen skulle kunnat handla oklokare. De gamla tjenarne äro oskyldiga, och när de nu kommit bort, står fältet blott så mycket mera öppet för tjufvarne. — Framtiden skall visa, hvilkendera af oss har rätt, svarade vår läkare. Min mening är att redan i dag anskaffa nya tjenarce i stället för de afskedade. Kan ni dervid vara mig bebjelplig? Herr Otrarto kände händelsevis en f. d, poliskonstapel, hvilket var en mycket dugtig karl och gift med en hygglig qvinna, men som måste taga afsked ur tjensten i följd