Dagens Nyheter – 18 mars 1874, sida 1

101 Wincher stående med en damborste i han den midt ibland sin husbondes skatter. Herr Wincher, yttrade Lucius, jag har ansett klokt att icke förtiga sanningen för er husbonde. Hr Sivewright vet nu, att han blifvit bestulen. — Åh! att ni vågade komma fram med sanningen medan han ännu är så sjuk! Nå, hur tog han saken? — Mycket lugnare än jag väntade. Men ban gillade min åsigt att ni och er hustru böra genast lemna detta hus. Den gamle mannen, som redan var böjd af årens tyngd, rätade ut sig och antog en stolt förnärmad min, som skulle anstått en prins af blodet. — Om min husbonde så befaller, är jag färdig att gå, min herre, svarade han utan den ringaste darrning i sin röst. Om min husbonde fattat ett sådant beslut, sedan jag i så många herrans år tjenat honom troget, kan jag icke gå nog snart härifrån. Debora, samla genast ihop våra tillhörigheter, medan jag begifver mig ut i staden för att skaffa ett rum. — Sjelfva Lemaitre var icke en skick-. ligare aktör än denne gubbe, tänkte Lucius. Hans konst närmar sig tullkomligheten. Hvad fru Wincher angår, stod hon alldeles tyst och orörlig. Förtrytelsen hade beröfvat henne förmågan att tala, Eiuvorpas DAVORES, IN; , 2