Dagens Nyheter – 18 mars 1874, sida 1

af ett kroppsligt lidande, som gjorde honom mindre lämplig för densamma. Genom herr Otrantos bemedling blef detta par engageradt och infann sig samma dag kl. 3 i Cedar House, der Lucius mottog dem. Paret Magsby såg ganska respektabelt ut; visst haltade mannen litet, men hustrun, en ung menniska, föreföll att vara riktigt kry och rask. Hon bar på sin arm att litet rödkindadt lindebarn, vid hvars åsyn Lucius tillät sig anmärka, att meningen icke varit att anställa mer än två personer. — Huru! herr Otranto har inte sagt er, att jag omöjligen kunde lemna flickstumpan ifrån mig? ... Men hon är en så liten rar unge, att maken väl sällan har funnits. Ni må tro, hon skriker aldrig nånsin och hon tar upp en så rysligt liten .plats... I ett sådant här stort hus kan hon väl få ha en vrå för sig att vara i... — Nåja, om hon har den förtjensten att aldrig skrika, får hon väl stanna, svarade Lucius; men ni måste lofva mig att om hon någon gång skulle öfvergifva sin prisvärda vana och på ett högljudt sätt låta höra af sig, så skall ni lugna henne genast, så att de sjuka häruppe icke bli störda. Och härvid smekte han vänligt den lillag kind. Paret Magsby installerades nu i köket och det derinnanför belägna rummet, der gubben och gumman Wincher så länge huserat;