Dagens Nyheter – 17 mars 1874, sida 2

-— LÖD o-—hvilkens befallning hon blifvit antagen till en sådan befattning? — Det är jäåg som antagit henne, och jag tror mig ha rättighet dertill, då jag är den sjukas läkare och blifvande man; genmälde Lucius. Var så god och stig på, fru Milderson. Jag vill tala med er om en stund, fru Wincher. ; Han giok förbi -den förvånade gumman, som stod gapande met skyn och kastade häpna blickar omkring sig, under det hon mumlade: — Man betror mig icke att sköta vår unga fröken! O, du min store! Jag som har vårdat henne, då hon hade messlingen, och alltid kurerat henne med honung hvar gång hon haft hosta! Jag kunde icke tro er om sådant, doktor Davoren. Ni släpper in främlingar i huset utan ringaste nödtvång. .. Jo, det är vackert! Hvem skall nu svara för att ingenting af dyrbarheterna kommer bort, det skulle jag just Vilja vetal Men ingen hörde hvad fru Wincher sade, ty himlen, till hvilken hon vände sig, egnade henne ingen uppmärksamhet. Efter att sålunda ha utgjutit sina känslor, begaf hon sig uppför trapporna och stannade först sedan hon anländt till den korridor, som var belägen utanför Lucillas rum. Här blef hon stående med korslagda armar och ett anlete, i hvilket den lifligaste förtrytelse afspeglade sig.