Dagens Nyheter – 17 mars 1874, sida 1

Detta anlete mötte Lucius blick, när han, efter att ha tillbragt ungefär en fjerdedels timme i sjukrummet och derunder meddelat fru Milderson alla nödiga instruktioner, trädde ut i korridoren. — Är det er mening, doktor Davoren, att jag icke duger till att sköta vår unga fröken? frågade nu fru Wincher med en röst darrande af vrede. — Ja, det är min mening, fru Wincher, svarade Lucius i allvarlig ton. För det förstå är ni icke någon erfaren sköterska, och för det andra kan jag icke lita på er. — Är jag icke erfaren, som skött den kära lilla fröken, när hon var så svårt angatt af messlingen, att doktorn här i hörnet af Condick-gatan trodde att hon skulle dö — är jag icke pålitlig som i fem och tjugu år troget tjenat samma husbonde? 0, doktor Davoren, jag kunde aldrig tänka att ni var en så dålig menniska. — Fem och tjugu års tjenst vittnar ingalunda fördelaktigt, då den slutas med stöld och mordförsök, genmälde Lucius lugnt. — Mordförsök! utbråst gumman Wincher, glagen af häpnad. — Ja, det låter förfärligt detta ord, fru Wineher, eller huru? Och det mord, som här är i fråga — det långsamma lönnmordet, giftblandarens väl öfvertänkta och efterhand utförda dåd, bestående i att ingjuta döden hos den gom söker lifvet, genom att förpesta