Dagens Nyheter – 16 mars 1874, sida 1

Slutligen, när solen redan hunnit ett godt stycke upp på himmelen, föll han i en feberaktig slummer, som dock varade blott en kort stund. Ty plötsligt spratt han till och gatte sig upp i sängen, under det att ett utrop af namnlös fasa banade sig väg öfver hans läppar. Det tycktes som hade en röst hviskat i hans öra, medan han gof: — Tänk om Lucilla vore en giftblanderska! Gode Gud! det var en förfärlig tanke; och dock framställde sig nu för hans själ en hel mängd omständigheter, som syntes bevisa dess sanning. Hvem annan än hon hade tillfälle att när som helst oanmärkt nalkas den sjuke? För hvilken annan hyste Homerus BSivewright ett oinskränkt förtroende? Han kom ihåg Lucillas häftiga sinnesrörelse, då han första gången antydde möjligheten af en förgiftning — han kom ihåg hennes bleknande kind och ångestfulla blick. Månne icke brottslingens utseende är sådant när han tror sig erfara att upptäcktens stund nalkas? Och vidare erinrade han sig hennes underliga beteende dagen förut, då hans ord grepo henne så djupt att hon slutligen svimmade. Skulle hon väl ha blifvit så slagen, om hon varit oskyldig? Dessa reflexioner gjorde Lucius förtviflad, Han bemödade sig på allt sätt att förjaga