Dagens Nyheter – 14 mars 1874, sida 1

Under det att höga vederbörande fundera och något hvar söker att gissa sig fram i fråga om ministerkrisen, torde det icke befinnas olämpligt att behandla en fråga, om hvilken stor missuppfattning kan sägas vara temligen allmänt rådande. Den 26 oktober 1871 fick man svart på hvitt på att då regerande konungen icke i hela landet lyckats uppleta andra rådgifrare än de dåvarande, som hotade att afgå. I betraktande af kända och beklagliga förhållanden kunde man icke ställa stora anspråk på statschefens förmåga att då fylla sitt höga kall, Men af denna tillfälliga omständighet får icke dragas den slutsats, att en efterträdande statschef också kan känna sig fritagen ifrån den mest maktpåliggande af alla en statschefs funktioner. Bland de satser, man så småningom sökt och i viss mån lyckats göra gällande vid bevisningen för de nuvarande rådgifvarnes oumbärlighet, förekommer stort ingenting positivt, såsom hvad regeringen verkligen uträttat och genomfört, utan ställer man från den sidan alltid frågan på det negativa området, såsom t. ex.: hvilka män skola ersätta de afgående i händelse flere eller färre af de nuvarande rådgifvarne lemna konseljen? Genom att ställa; denna fråga till alla och en hvar, som trott sig finna att de begge statsmakterna väl länge gjort på stället marsch, och att många af konungens nuvarande rådgifvare sakna förmåga att i någon väsentligare mån främja framåtskridandets I sak, tror man sig hafva kommit från faran och hindrat all rubbning. Nu genast har uti en ministeriel tidning förekommit en uppmaning till högsta vederbörande att tillhålla eppositionens ledare uppgifva lämpliga ministerkandidater! Frågan är illistig nog, men ingen lärer låta narra sig att ingå uti svaromål, ty först och främst tillkommer det icke högsta vederbörande att tillhålla oppositionens ledare i något afseende, så vida man icke vill kränka konstitutionel fribet; och för det andra kan, i hvilken form som frågan ställes, det icke ligga i oppositionens välförstådda intresse att yttra ett enda ord, förrän det blir rent spel, huruvida det är kris eller endast strejk. Det vore nog angenämt för de ministeriella tidringarne att få diskatera en förslagslista, som kunde uppgifvås hafva utgått från oppositionen. Inga personligheter skulle inför en sådan areopag kunna uthärda någon jemförelse med de möjligen afgående rådgifvarne. Den tillbakadragenhet, som oppositionens ledare iakttaga under det att högsta vederbörande begrundar hvad som kan vara lämpligt att under förbanden varande förhållanden åtgöra, är icke allenast politiskt klok utan äfven prisvärd, 1 8.4 R. F. heter det:: konungen inhemte underrättelse och råd af ett statsråd, hvartill konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade infödde svenske män af den rena evangeliska läran. Här finner man tydligen, att grundlagen har velat, att statschefen skall göra sitt val; och. grundlagen var t. o. m. ändå tydligare i denna 8 före år 1815, då det hette: Konungen utvälje dertill kunnige etc. etc. I afseende på utförandet af detta högsta vederbörandes åliggande är ingen annan metod möjlig än att statschefen antingen stycke för stycke utnämner till lediga platser i konseljen, alldeles som då lediga platser uti andra embetsverk skola fyllas, eller ock att han anförtror någon att för honom framlägga ett förslag antingen till delvis ombildadt eller till alldeles nytt kabinett. Den sträfvan, som nu visat sig från den ministeriella — sidan att ålägga oppositionens ledare att opåkallade framkomma med förslagslistor och deras vana att under enskilda samtal afklippa all fråga om förändring med den stående frasen: hvem vill ni skall bli; det finns ju ingen? — innebära ingenting annat eller mindre än ett försök att frånkänna nuvarande konungen förmåga att uppfatta och tillämpa 4 Regeringsformen.