Dagens Nyheter – 13 mars 1874, sida 2

inkallas. EAS ER NEN Med anledning af uppsatsen En gudstjenst i Storkyrkan. ) I Dagens Nyheter lästes i numret för den 10 mars en artikel med ofvanstående titel. Insändaren anser till en början att det vore behöfligt och lämpligt att underkasta de föredrag en granskning, som från stadens predikstolar hållas ofta för ganska stora skaror af åhörare. Han anser det dock så föga tidsenligt, att han beder tidningens läsare om ursäkt för den djerfhet han tager sig. Äfven vi äro öfvertygade om behofvet af en sådan granskning, men det är långt ifrån vår åsigt, att den dagliga tidningspressen är rätta forum för en sådan och vi äro fullt öfvertygade om att man bör skrida till densamma med helt andra förutsättningar än fört. till anförda uppsats, hvarför vi ej heller undra öfver att han ber om sina läsares öfverseende. Hans uppsats gäller en ung Stockholmspredikant och dennes andliga föredrag i en af stadens förnämsta kyrkor. Men huru har förf. gått tillväga? Han har känt sig uppfordrad dels af det beröm, för hvilket dessa föredrag varit utsatta i en Stockholmstidning, dels af det meniogsbyte, som om dem egt rum mellan två andra af stadens tidningar, att bilda sig ett omdöme om saken och säga ett par vägande ord; det har blifvit en cause -celebre, utlåter han sig. Vi beklaga uppriktigt att så är fallet, men vi frukta att vår förf. skrifvit sin uppsats snarare för att göra saken ännu mer celebre än för att genom ett billigt omdöme bringa den till slut. Han börjar nemligen med en saknadens tillbakablick till de tider, då Wallin i Storkyrkan tolkade fridens och försoningens ord för den tidens kyrkopublik; han tycker sig märka att Davidsharpans ande ännu sväfvar der. Han har genom denna inledning funnit en synnerligt lycklig bakgrund för den skildring han går att göra af en af dagens mer uppburne predikanter, hvars bild mot denna naturligtvis måste -blekna. Men vi vilja endast framhålla orättvisan i att jemföra en predikant i början af hans verksamhet med den i en lång erfarenhets skola mognade andlige vältalaren. Vi vilja ytterligare framhålla det oädla, vi kunde gerna använda ett starkare uttryck, i att, som förf. vidare gör, ställa den unge predikanten i en ännu bjertare belysning. genomden obefogade upplysningen att, liksom Wallin var skald, så är hr Fehr det ock — i en annan genre, nemligen den erotiska — man brukar ej gerna sådana vapeni en hederlig strid. Förf. söker vidare göra en liflig skildring af skådespelet den eftermiddagsgudstjenst, då han, för ovanlighetens skull, begaf sig i en kyrka för att höra den omtalade predikanten. Han har åtskilligt att säga om trängseln, om den blandade publiken — det bör vara tillfredsställaude för förf.att han ej, som de af honom skildrade rike, ofta torde göra vår herre äran med visiter i hans hus — om tankspriddheten framförallt under psalmsången, som helt och hållet. saknade den upplyftande och folkliga karakter den annars eger, och om den tystnad, gom slutligen inträder, då predikanten visade sig på predikstolen. Men Gud allena vet, fortfar han högtidligt, om det var en allvarlig; åt sjelfbetraktelse egnad tanke, som gaf sig ett uttryck i åhörarnes tystnad. Förf. visar sig fortfarande som en virtuos, ehuru efter vår tanke en dålig, i konsten att kasta ljus eller skugga öfver de personer han skildrar. Men vi upprepa än en gång: det är ovärdigt och föga ädelt att använda dylika medel: Vi äro ur stånd att inse med hvad rätt fölkträngseln, pratet, knuffningarne, ouppmärksamheten, den dåliga psalmsången och framförallt den slutliga andaktsfulla tystnäden kunna läggas predikanten till last. Förf. kunde; om han oftare besökte kyrkor, göra samma iakttagelser i de: flesta. Nu kommer ändtligen omdömet om predikan ; mot förf:s tycke om denna är det naturligtvis omöjligt för oss att invända något. Men det mest öfverraskande återstår. Det är ej på grund af en upprepad erfarenhet förf. bildat sitt omdöme. Nej, han har hört predikanten en, säger en, gång, och en aftonsång — men han har sett folkträngseln, hört den klena psalmsången, märkt ouppmärksamheten först, tystnaden sedan, han säger sig veta att predikanten skritver eroj tik, liksom Wallin skref psalmer — och denna predikant uppträder på samma rum som Wallin fordom och håller ett föredrag, I som förf. finner torrt. Af hvilka bevekelseI grunder kunna då dessa åhörare samla sig i så stor mängd både denna gång och alla de I andra, då ej förf. varit närvarande? Säkert ej för att höra några allvarliga ord! Det är mot detta sätt att samla bevis, som vi velat uppträda, det är detta slags omdömen, hvilkas riktighet och redlighet vi beI strida. j Det är olyckligt, att en predikant, helst I en ung, blir föremål för uttalanden som författarens och de som förekommit i andra tidningar. Det måste inverka störande på hans eget arbete, då han ser dess frukter så behandlas — i så mycket högre grad om han är en man som vill verka i sanningens tjenst och genom sin ställning uppfordras att framlägga resultaten af sin inre utveckling för andra — må dessa resultat vara värda eller icke en större uppmärksamhet.