Dagens Nyheter – 13 mars 1874, sida 1

eoffrey Hossack for ned till Stillmington så hastigt som ett expresståg kunde föra honom dit. Hans hjerta tycktes honom sjunga högljudt under Hela vägen: Jag kommer; min älskade, jag kommer; och vi skola icke mera skiliag! Huru angenäm, huru -landtlig, huru-fridfall syntes: honom icke i dag den lilla staden med sina grönskande trädgårdart — Jag skulle kunna lefva här för evigt, tänkte han, i den lägsta koja, undanskymd af lummiga träd. Så skulle jag vilja tillbringa mitt lif med henne, skiljd från hela den öfriga verlden; och jag skulle aldrig längta efter dess tomma nöjen, aldrig önska gågon förändring. Gud gifve, att jag måtte finna henne böjd för att lyssna till mina argumenter .och mina böner! Gud gifve, att hon. måtte..tro mig, då jag säger att hon är fri, samt göra mig lycklig! Men när han redan befann gig vid tröskeln till fra Bertrams blygsamma boning, intogs han af en plötslig farhåga. Det var någonting i husets sjelfva utseende som väckte oro hos honom; Alla fönstren voro tillslutna — ett högst ovanligt förhållande, ty Janet älskade frisk luft. Och blommornsa på gården, som det alltid yarit hennes högsta nöje att sköta, syntes ovårdade och glömda. — Gode Gud, kan hon vara sjuk? tänkte han med ångest,