Dagens Nyheter – 11 mars 1874, sida 2

II —orolig och!högst retlig sinnesförfattning.Z Rullgardinerna voro nedfällda och de gammalmodiga fönsterluckorna till hälften igenslutna, så att ingen stråle af aftonsolen kunde intränga i sjukrummet. Detta hade förmodligen gumman -Wincher gjort, medan den gamle mannen sof. — Öppna luckorna! utbrast hr Sivewright otåligt, så snart Lucius visade sig i dörren. Jag ber att slippa besväras af grafvens mörker i förtid: — Jag började tro, att ni aldrig skulle komma, tillade han härefter med förtretad Min, sedan Lucius insläppt solskenet. — Och dock kommer jag i dag en timme tidigare än i går. — Tiden har i dag gått: ovanligt långsamt. Ack! hvarje dag blir för mig längre än sin föregångare, klagade den gamle mannen; de stunder, jag får sofva, bli allt kortare, och mina lemmar alltmera trötta; lifvets börda kännes tyngre i samma mån jag nalkas slutet. 4 — Käraste hr Sivewright, yttrade Lucius i en glädtig, uppmuntrande ton, det fins intet skäl för er att vara så der modfäid, Ni är sjuk och lider af alla de obehag, som åtfölja ett långvarigt illamående; men ert lif hotas icke, så vidt iag kan se, af någon öfverhängande fara. — Ingen faral utbrast patienten med en föraktfull åtbörd. Ni skall icke medge att