Dagens Nyheter – 11 mars 1874, sida 2

Blick på pressen. (Ur Samtiden.) I en not till sin stående artikel Riksdagskaleidoskop 1874 säger utgifvaren af Göteborgs-Posten: Då redaktionen intagit ofvanstående betraktelser, tillkomna, såsom det synes oss, under intrycken af en nog liflig harm, nödgas hon, på samma gång som hon icke vill undertrycka dessa meningsyttringar, hvilka nog delas af icke så få i landet, ännu en gång förklara, att kaleidoskopsförfattarens uppfattning icke i hvarje fall af oss delas, enkannerligen icke rörande bevekelsegrunderna för flertalets i Första kammaren handlingssätt, eller öfver hufvud i hans uppfattning af nämda flertals hållning under den nu pågående krisen. idningens utgifvare Har i denna ärliga förklaring till sina läsare följt de gamla romerska husegarnes exempel, hvilka, ehuru äfven de icke ansågo skäl att fundertrycka meningsyttringar af ett visst slag, likväl till främlingars betryggande läto skrifva på tröskelstenarne det betydelsefulla ordet Cave. Göteborgs-Postens ryktbara brefskrifvare synes hafva svurit att, väl icke med lif och blod, men med klor och tänder, försvara, väl icke det kungliga huset och rikets fundamentallagar, men dock konungens nuvarande rådskammare, eller några af dess medlemmar, mot en och hvar, som möjligen kunde få den syndiga tanken att landets väl utan fara kunde hvila äfven i andras händer än deras. Med en åplomb, som i sitt slag icke är utan sin utmärkelse, är han färdig att falla i hälarne på hvem helst i kamrarne, som kan företaga sig det djerfva dådet att göra opposition mot ministeören Adlercreutz, ett uttryck, som: har denne författare, att tacka för sin tillvaro. Denne korrespondent har en egen, på sitt sätt privilegierad ställning inom den svenska tidningspressen. Det ligger i hans skön att elter sitt hjertas lust framställa händelser, som händt, och händelser, som icke händt, uppgöra kombinationer, om hvilka ingen annan drömt, berätta nyheter af det slag, som möjligen kunnat, ske, och lägga bevekelsegrunder under menniskors handlingar, sådana som ingen annan vetat att uppfinna. Denne korrespondent behöfver. icke befara att blifva vederlagd eller :se sina uppgifter kontrollerade: de grekiska krigarne framför Troja diskuterade icke med, Thersites. Förr i verlden, innan7det fanns någon ministere Adlercreutz, d. v. s. före 1870, var det nästan endast några framstående medlemmar af Andra kammarens majoritet, som voro älsklingsföremålen för hans sarkasmer. Men sedan ministören Adlerereutz kom till styret, har hans arghet icke vidare känt några gränser mot de män, hvilka blifvit en eller annan af de nuvarande departementscheferna mest misshaglige, och sedan numera äfven Första kammaren i sin helhet fallit under sistnämda kategori, har också denna del af representationen fått dela den välfägnad, som korrespondenten ex nobili officio ett par gånger i veckan består landtmannapartiet i Andra kammaren. Isynnerhet betecknande är det sätt, hvarpå han vet att indraga ett af Sveriges mest upphöjda namn, friherre Louis de Geers, uti sina hatfulla diatriber. Här vågade han icke tala om personlig egennytta, utan måste nöja sig med att under den förskönande benämningen optimism häntyda på den förmenta tillvaron af någon egenskap, hvilken i dagligt tar kallas på ett långt mindre smickrande. sätt. Så mycket har riksdagskaleidoskopisten i Göteborgs-Posten vunnit för egen del, att hans namn och hans bragd ör framtiden icke komma att sakna ett visst sammanhang med den ministere, hvars portföljer han uppställt till sitt mål att vakta, men om han dermed gjort föremålen för sin beundran någon synnerlig tjenst, skola vi-lenina oafgjordt. Emellertid är det klart, att ju allvarsammare ställningen blir mellan ministören och riksdagen, dess häftigare och hänsynslösare skola anloppen i Göteborgs-Postens riksdagskorrespondenser blifva mot riksdagen, och vi se med ledsnad att en tidning, hvars rättsinne och talanger vi icke kunna neka vårt lifliga erkännande, vare sig i följd af gamla personliga förbindelser eller af någon oförklarlig föreställning om sin publiks förkärlek för detta författarskap, nödvändigt måste ryckas med i denna riktning. Det kan nemligen icke längre undfalla den, som ser eller vill. se;sakerna i deras rätta sammanhang, att förhandlingarne i kamrarne om embetsmännens dyrtidstillägg, ehuru i sig sjelfva ett temligen tillräckligt tydligt uttaladt misstroenvotum, för att motivera antingen kamrarnes upplösning eller den nuvarande konseljens afgång, endast är förspelet till hvad som skall komma.