Dagens Nyheter – 11 mars 1874, sida 1

j Kungl. Operan. —— LINDA. Då denna opera redan förut i denna tidning blifvit omordad, så återstår endast att att något närmare betrakta de förnämsta representanterna. . Linda, en af italienska operans älskligaste gestalter, är ock en bland de svåraste att framställa, emedan hon uppträder i så många olikartade situationer, hvilka medföra mångfaldiga nyanser i spel och sång, men framför allt emedan hennes affekter ej äro falska, utan naturligt motiverade rörelser. Det falska patoset har sin stereotypa fraseologi, sin gifna nyans, men natursanningens uttryck är olika hos hvarje individ och derför svårare att riktigt träffa. Fröken Basiliers framställning visar en fin och-ädel uppfattning af partiet. Det enkla naturbarnet i första akten är lika naivt och älskligt som den utbildade och sjelfmedvetna gvinnan i den andra väcker beundran genom den takt, den hållning som imponerar på den gamle routn, utan att dock förneka sin naiva karaktär. Ett eller annat moment hade kunnat markeras något mera energiskt, men i det hela är scenen ganska lyckad. Äfvenså vansinnighetsscenen med sina tvära öfvergångar från det ljufva drömmeriet till de vilda känsloutbrotten, om än äfven här en elle annan starkare accent hade varit tänkbar,