Dagens Nyheter – 11 mars 1874, sida 1

TIONDE KAPITLET. Ånländ till den gamle konstkännarens boning, erfor Lucius af fru Wincher att hennes rara frökent ännu sof i hvardagsrummet. Denna underrättelse gladde honom, ty han hoppades, att hennes krafter genom denna långvariga och djupa slummer skulle bli stärkta. — Ack! herr Davoren, tillade den språkgaihma tjenarinnan, i det hon antog en djupsinnig min, det här huset är så melankolislit, Mitt lynne är inte detsamma som innan jag koni hit. Vid Bond-street bodde vi så trefligt, der sågo vi hela dagen menniskor och åkdon af alla slag passera våra fönster; annorlunda är det här. Jag anser det mycket skadligt för en ung person som fröken att hållas innestängd i ett sådant här fängelse — ja, jag kan med skäl kalla det fängelse — under hela sin bästa tid. -Men att förmå henne att lemna gin farfar, så länge han är sjuk, det är lika omöjligt som att ta ned månen. — Jag fruktar att ni har rätt, svarade Lucius med en suck. Han begaf sig upp till hr Sivewrights rum och fann sin patient väntande i en LUOIUS DAVOREN. II; 15