Dagens Nyheter – 7 mars 1874, sida 1

har jag ej hört hr Sivewright säga: Jag önskar, att jag vore rik, så att jag kunde göra mycket större affärer i gammalt silfver; det finns ingenting, som man förtjenar så mycket på. Allt flere samlare börja uppstå som begripa dess värde; och säkerligen skola inom icke så många år detta slags kuriositeter uppvägas med guld och ädla. stenar. h, ni kan icke föreställa er, med hvilken förtjusning min husbonde alltid betraktat dessa kostbara föremål, af hvilka han kommit öfver en stor del för ett ytterligt rampris. — Och alla dessa saker ha nu försvunnit, förmodar jag? yttrade Lucius, något förvånad öfver den gamle mannens språksamhet. Hvarför skulle väl Wincher omtala att dessa saker funnits, ifall han verkligen vore tjufvens medbrottsling? Men kanske ingick också denna ovanliga uppriktighet i förrädarens plan. — Hvarenda en, hr Davoren. Det finns inte det ringaste qvar af dem. Menhuru en tjuf kunnat komma underfund med hvar de förvarades, det öfvergår sannerligen mitt förstånd. — Tjufven var väl underrättad, lita på det, hr Wincher, svarade Lucius. Men säg mig nu, hvar silfret var gömdt. — Kom, hr doktor, så skall jag visa er stället. ; Jacob Wincher förde honom till bortre än