Dagens Nyheter – 6 mars 1874, sida 1

SJUNDE KAPITLET. Då Lucius Davoren såg den unga flicka, som han älskade, ligga satislös vid sina fötter, med likblekt ansigte och tillslutna ögön, intogs han på en gång af den lifligaste ångest och de bittraste samvetsqval. Huwvu litet ban beräknat den verkan hans ord skulle komma att göra på denna blott alltför känsliga natur! För honom var den fara, om hvilken han talat, på det hela taget endast en föga betydande sak — en svårighet, som det gällde att genom rask handling öfvervitiha. Men på den oerfarna flickan utöfvade föreställningen om en nattlig besökande, som på ett hemlighetsfullt sätt och i ond afsigt skaffade sig inträde i huset, en helt annan effekt. Kunde han väl förakta sin fästmö för hennes brist på mod? Nej; hans första tanke var att använda sin konst för att återkalla henne till besinning samt derefter söka stärka hennes krafter. Denna plötsliga svimning bevisade tydligen en försvagad helsa. De långa dagarne, tillbrågta under tålig vaka vid sjukbädden, och de otta återkommande sömnlösa nätterna hade icke underlåtit att göra sin vanliga verkan. Lueillas krafter hade utan tvifvel ej kunnat Luorus PAVvoREN. HD, 1