Dagens Nyheter – 5 mars 1874, sida 3

Hvarjehanda nyheter. En liten hundhistoria. Zoologisk minnesbild. Det var den tiden på året för många år tillbaka, då enda fortskaffningsmedlet från och till universitetsstaden var antingen det tortyrinstrument, som nämnes rapphöna, eller det ofta öfverbefolkade lilla rum på hjul eller medar, som kallas diligens. Befordring med rapphöna hade mer oberoende med sig — man var nemligen mer fri, och hvem värderar icke friheten framför allt? — då deremot diligensen förde mot målet efter ordningsreglor, som endast fingo rubbas af naturhinder. Rapphönan väntade gerna både utanför Stallmästaregården och Hagalund mot ersättning efter taxa, och derunder for ej skjutsgossen illa; men diligensen måste man passa på, såsom en artig kavaljer uppvaktar en dam. Trefnaden inom diligensen var helt och hållet beroende af reskamraterna; utgjordes de af ett öfvervägande antal ömtåliga och välfödda gummor, som icke tilläto en dragrutas öppnande för luftombyte, kunde man stundom frukta att qväfvas eller äfvenna att, liksom Falstaff, stekas i sitt eget ott. En vacker vintermargon i slutet af januari månad skulle Avgust Y. med den från Gustaf Adolfs torg afgående diligensen fara till Upsala. Annars en glad och munter passagerare, var Y. för dagen så nedstämd, attledsnaden lemnat spår i hans ansigte. Deltagande kamrater, som infunnit sig för att säga farväl åt honom och andra resande vänner, erforo på efterfrågan, att hans hund, som var ett värderadt exemplar af trohet och klokhet, sedan aftonen förut var försvunnen. Det är knappt möjligt att trösta en verklig djurvän och alla försök i den vägen blefvo fåfänga. — Y. klagade endast öfver, att oundvikli omständigheter omöjliggiorde resans uppskjutande, och det enda som lugnade honom var de närvarandes löfte att annonsera och forska efter hunden, som alla väl igenkände. Under. hela vägen var Y. den mest tystlåtna resenär, och när diligensen höll middagsrast vid Gustafsberg, saknade han all matlust. Vid vanlig tid, omkring klockan 4 eftermiddagen, anlände diligensen till Upsala och stannade vid gamla gästis. Tyst och nedstämd skildes Y: från reskamraterna och gick till sitt hem, som han i saknad af sin hund fann ovanligt tomt. Utan lust att packa upp sina effekter, slog han sig ned i en gungstol, den allmännaste möbeln i den tidens studentrum, och der inslutitade han. Han hade njutit sömnens vederqvickelse ungefär två timmar, då han tyckte sig förnimma besynnerliga ljud utanför dörren — halfslumrande: drömde: han om sin käre hund och vaknade med fullt medvetande om ätt han hörde flåsningar i dörrspringan; intagen af de gladaste aningar, sprang han upp och öppnade dörren — och in rusade hunden med sitt slägtes kärda glädjebetygelser, oöfverträffliga i uppriktighet och omöjliga att skildra. . Efter en sorglig dag blef aftonen glad, och i glädjen offrade Y. en bål, .som tömdes bland reskamraterna, hvilka sålunda. fingo ersättning för vantrefnaden under resan. Ur bräddade bägare dracks både egarens och Caros skål, och Caro fick ett riktigt hundmål, men vid uppbrottet kunde han: khappt gå, utan stapplade ömfotad och qvidande hem. Ett par dagar derefter erhöll Y. bref från Stockholm med upplysning, att samma dag husbonden reste hade hunden kommit till det hem, Y. under sitt uppehåll i hufvudstaden alltid gästade, och, i enlighet med Y:s tillsägelse före afresan, blifvit insläppt i den garderob, der reseffekterna förvarades; sedan Caro . der noggrannt inventerat och vädrat, hade han rusat på dörren samt, springande norrut, lemnat huset. — Öaro sprang då till Upsala, dit han anlände två timmar senare än husbonden. Umåteros. Toaletthemligheter. Det är icke allenast menniskorna som pråla med lånta fjädrar, utan det är en Bekant sak, att våra kreaturshandlande äfven rätt väl förstå att upputsa de djur, som de föra till marknader och utställningar. Engelsmännen stå i det fallet främst. I England känner man en god svinras på färgen; jä ljusare och renare den bvita färgen är och ju mörkare och mera glänsande den svarta desto säkrare är rasens retihet. Hvad gör nu John Bull