—(4 — icke är så väl stängdt om nätterna som det borde vara. ma — Så ni säger, herre! Är icke här allt stängdt och tillbommadt, så mycket det någonsin kan behöfves, då vet jag verkligen inte hur man skall stänga. Mig tyckes dennä Boning mera likna ett fängelse än en enskild fredlig menniskas hem. Och hväd finnös väl Kär att stjäla, utom herrns gamla samlingar, hvilkas värde sannerligen ingen tjuf begriper. Jag vet bara, huru det är med mig: sjelf; jag har nu varit hos kr Sivewright i tjugufem år och jemt och beständigt omgifvits af sådana der saker, men Gud skall veta att jag aldrig funnit hvarken någon nytta eller skönkKet hos der. Nej, ni kan vara lugn, hit kommer ingen. — Jag återigen; fru Wincher, genmälde Lucius, är af den tron, att det finns folk som fikar efter allt som har något penningvärde; t — Låt dem komma då, utropade gumman i föraktfull ton; jag ger dem tillåtelse att tränga sig in i huset, sedan det blifvit mörkt; om de bara kunna det. — Men om någon läte öfvertala sig att släppa in dem? — Hvem skulle kunna göra det, utom min man eller jag? utbrast gumman, rodnande af harm öfver insinuationen. Men jag antager, att ni inte misstänker oss, hr Davoren, efter tjugufem. års trogen tjenst.