Förtrytelsen gjorde gummans röst gällare än vanligt, och detta samtal, som egde rum i förstugan, hördes in i hvardagsrummet. Dörren öppnades hastigt, och Lucilla visade sig på, tröskeln, mycket blek och med samma förlägna uttryck i sitt ansigte, som Lucius tyckt sig märka, då han skildes från henne föregående afton. — Hvad är på färde? frågade hon oroligt. Hvarför talar ni så högt, Wincher? Då Lucius räckte henne sin hand, mottog hön den helt mekaniskt; hon såg knappt åt honom och var synbarligen intagen af fruktan för någon stor olycka. — Just ingenting, fröken Lucilla, svarade den gamla tjenarinnan och knyckte på nacken. Men jag är ingen sten, ska jag säga, som kan tiga när folk kommer med insinuteringar, Liksom jag och min hederlige man skulle vara i stånd att bestjäla vår husbonde! — Hvad menar ni? — Fråga honom, sade fru Wincher, pekande på Lucius. Jag förmodar, att han pjelf vet hvad han menar, men jag vet det inte, det är säkert. . Med dessa ord aflägsnade hon sig synbarligen mäkta förtörnad. : ; — Hvad har du sagt åt gamman Wincher, eftersom. hon. blifvit stött, Lucius? frågade Lucilla. je — Icke mycket, min vän, men om du