Dagens Nyheter – 5 mars 1874, sida 1

Jag dröjde på stället en stund och fick bevittna hvad jag nyss talat om för dig. — Jag tror snarare, att dina sinnen bedragit dig än att gubben och gumman Wincher skulle vara i stånd till att bedraga sin husbonde, sade Lucilla. — Tala aldrig mera om, att mina sinnen bedraga mig, svarade Lucius i en bestämd ton. Du sade mig också, att mina ögon ljögo, då jag såg dörren till ett af rummen i högsta våningen öppnas, men derpå hastigt åter tillslutas. Nu är jag säker om att jag hade rätt äfven den gången — någon var gömd i detta rum. Kom ihåg, Lucilla, jag säger ännu en gång: det tjenar till intet att vara rädd, men å andra sidan är det vår pligt, då så starka anledningar förefinnas att misstänka det något skurkstreck här föröfvas, att göra hvad i vår förmåga står för att förhindra detsamma. Vi äro inga barn, som kunna nöja oss med att låta hvilken skälm som behagar plundra oss, genomdrifva sina onda afsigter, utan att sjelfva lägga två strån i kors för att göra honom oskadlig. Jag skall tillkalla en polistjensteman, som kommer att hålla vakt i huset under nästa natt, och en annan skall posteras på något lämpligt gömställe härutanför. Den smärta gestalt, som hans arm hittills hållit uppe, nedsjönk nu till golfvet. Lucilla hade afsvimmat.