Dagens Nyheter – 5 mars 1874, sida 1

afstå från att söka en förklaring på den besynnerliga scen han under natten bevittnat. — Lucilla, började han allvarligt, du måste lofva att icke bli ledsen på mig och att icke oroas alltför mycket af hvad jag kan komma att säga dig. — Det kan jag inte lofva, sade hon med en viss anstrykning af otålighet och i en ton som just icke påminde om den fordna mildheten, hvilken förr tjusat honom så oändligt. Du är full af underliga fantasier och farhågor. Hvad var det du sade till gumman Wincher nyss? — Jag antydde endast tillvaron af en misstanke, som numera öfvergått nästan till visshet. Det står inte rätt till i detta hus; här försiggår något förräderi. Hon spratt häftigt till, och det bleka ansigtet blef ännu blekare. — Hvad menar du? Förräderi? — Ja, något elakt puts spelas här; det ser ut som ville man oförmärkt röfva bort de dyrbarheter, som din farfar samlat. Förmodligen har ryktet om deras värde spridt sig till en eller annan skurks öron, och det är kändt att huset till större delen är öde. Hvad är då mera sannolikt än att någon tjuf söker komma åt de rara skatterna? Och huru lätt låter sig ej detta göra, om någen af husets invånare blifvit förrädare och gått in på att nattetid öppna porten för skälmen? — Lucius!