nen äfven från den ringa kunskap, som de i allmänhet besitta i naturvetenskaperna; men vi tro dock att en sådan kunskap icke behöfver vara så synnerligen omfattande, för att hvem som helst, hos hvilken någon enda tillstymmelse till öppen blick för naturen existerar, fullt riktigt skall både kunna fatta och tyda åtminstone de naturföreteelser, hvilka vi härmed afse. De kunna ju inhemtas i naturens egen stora bok, som ligger uppslagen för oss alla. Den som blott har öga att se dess gyllene bokstäfver, skall också snart nog lära sig att icke blott kännaigen, utan äfven att tyda dem. När förhållandet är motsatt, beror detta endast och allenast på en hög grad af intresselöshet — som dock tyvärr tyckes vara allför allmänt inrotad, äfven hos de s. k. bildade landtmännen, fastän starka påstötningar icke saknats genom de skrifter, hvilka tid efter annan utgifvits rörande denna sak. Vi hafva kommit till dessa reflexioner genom den ofvannämda notisen om den amerikanska skalbaggen, Ar då månne potatisen kos oss fri från alla skadeinsekter? Eller har man måhända anledning att ringakta omfattningen af de förödelser, som dylika skadeinsekter här i landet anställa på potatisen, eller underskatta det inflytande, som de i öfrigt utöfva på denna allmännyttiga kulturväxt? Vi äro långt från att biträda en sådan mening, utan anse tvärtom att man åt dem egnat vida mindre uppmärksamhet än de verkligen förtjena. De mest beaktansvärda bland dessa skadeinsekter äro utan tvifvel ett slags små växtlöss, som ofta i utomordentligt stora massor hemsöka potatisblastern, isynnerhet under sådana år, då torrötan eller den s. k. potatissjukan angriper sjelfva potatisknölarne. Denna senare omständighet har gifvit en af våra zoologer, nemligen lektorn vid skogsinstitutet A. E. Holmgren, som för icke så länge sedan utgifvit en liten broschyr om åkerns vanligaste skadeinsekter, anledning att misstänka, det de ifrågavarande insekterna skulle vara en primitiv orsak till nämda sjukdom hos potatisknölarne — en hypotes, som visserligen icke blifvit hvarken bekräftad eller vederlagd, men som dock synes hafva icke så liten sannolikhet för sig. Växteller bladlössen, som de äfven kallas, afvika i afseende på sin utveckling och sitt byggnadssätt i ganska betydlig mån från andra insekter. Deras metamorfos, som man gifvit namn af generationsvexel, företer nemligen den olikheten med andra insekter, att de led efter led under hela sommarens lopp framföda ungar utan någon förut skedd befruktning och sålunda besitta en otrolig förmåga att under kort tid ökas i oerhörd mängd på de växter, å hvilka de innästlat sig. De anträffas vanligen hopade i stora massor på späda stjelkar eller på undre sgidan af växternas blad, der de suga sig in förmedelst sina till ett sugrör ombildade mundelar, och deras närvaro märker man lätt på den klibbiga, sötaktiga afsöndring, som de släppa ned på de i närheten befintliga föremålen. Sålunda träffar denna afsöndring ganska ofta öfverytan af de underliggande bladen, betäcker densamma samt tilltäpper dess porer och klyföppningar, hvarigenom, af lätt insedda skäl, ett sjukligt tillstånd inträder hos växten, hvilket äfven i betydlig mån ökas genom den saftlöshet, som uppkommer geuom bladlössens sugande. De klibbiga afsöndringarne äro ingenting annat än bladlössens exkrementer. Man har gifvit dem namn af honungsdagg och de utöfva på växten, utom den redan angifna olägenheten, äfven en annan skadlig inverkan, i det att sporer af parasitsvampar, när de kringföras af vindarna, lätt fastna deruti och utveckla sig. Man märker lätt huru dessa svumpar hastigt infinna och öka sig på de delar af potatisplantan, hvilka varit hemsökta af bladlössen, och det kan ju lätt låta tänka sig, att det just är dessa parasitsvampar, som sedermera nedtränga genom stjelken till potatisknölarna och gifva upphof åt sjukdomen torröta. Förra sommaren voro ifrågavarande växtlöss ytterst talrika på potatisfälten i norra Östergötland, och man har VE FT Ä o2 so: