sig på en tom tunna i skjulet, lutade ryggen mot väggen och väntade, utan att för en enda sekund upphöra att se på båtarne och trädgårdsmuren eller lyssna till minsta ljud från detta håll. Stormen aftog efterhand, åskan tystnade, och till sist slutade äfven regnet. En angenäm frid utbredde sig öf: ver hejden, men luften började i stället kännas kall. Mörkrets skuggor skingrades, morgonen grydde, och Lucius Davorens lemmar värkte af trötthet; men ännu förmärktes ingenting från båtarne eller trädgårdsmuren. Lucius hade i fyra hela timmar ansträngt sina ögon, för att genemtränga mörkret, och äfvenså sina öron, för att uppsnappa hvarje ljud som kunde ha någon betydelse för honom. Men klockan fem aflägsnade han sig, emedan han icke ville bli sedd på denna plats af arbetare som tidigt om morgnarne begåfvo sig till varfven, och bland hvilka många kände honom. Han gick nedslagen och orolig sin väg, tänkande inom sig att det visst icke var omöjligt att tjufven undkommit honom i mörkret. — Jag skulle aldrig ha blifvit honom varse från början, om icke blixten inträffat, sade han till sig sjelf. Troligtvis kunde jag ej se honom, när han smög sig ut. Jag skall nu gå hem och sofva ett par eller tre timmar, om jag kan, samt derpå begifva mig direkte till Cedar House, för att söka lösa denna gåta.