Dagens Nyheter – 2 mars 1874, sida 1

Imeius såg på den talande, stum af förvåning. Var: detta höjden af galenskap? Villor hos en själ, som blifvit förvriden genom att allt för länge rufva öfver samma ämne? En samlingsvurmsvilda drömmar? Homerus Sivewrights lugna och allvarliga min, det affärsmanna-messiga sätt på hvilket han omtalade detta — allt förbjöd en sådan tanke. Han kunde bedraga sig sjelf hvad värdet af dessa saker vidkommer, men galenskap kom ej här i fråga. — Ni tror mig icke, sade den gamle konstkäpvnvaren, i det han tog läkarens undrande tystnad såsom ett bevis på hans misstro. Ni anser att jag är en: gammal vurmig tok, att jag måste vara rent af galen . som säger er något sådant som att jag, hvilken lefvat så knappt och indraget som en eremit, har kunnat förmå mig att lägga ned tio tusen pund — görande, efter fem procent, femhundra om året — för att samla saker som i era ögon se ut som blott gammalt skräp ? — Nej, svarade Lucius långsamt, lik en som vaknar upp ur en dröm, jag kan fatta värdet och skönheten af många utaf era skatter; men tiotusen pund det är ju ofantligt. — Blott en bagatell mot hvad som annars blifvit nedlagdt på detta slags sainlingar. Men jag har aldrig köpt något som man ej kunnat komma öfver för jemförelsevis spottpris. LUCIUS DAVOREN. IL St