Dagens Nyheter – 28 februari 1874, sida 2

Små populära zoologiska notiser. XVI. Igelkotten. (Erinaceus europaeus. Lin) Ehuru nästan öfverflödigt, får jag väl ändå lof för ordningens skull säga att jag för ombytes skull i mina små populära zoologiska mnotiser vill röra mig på däggdjurens område, börjande med en representant af: de så kallade gräfvarne. Och, för såvidt jag visar mig oaktadt all min popularitet så pass vetenskaplig att jag till dessa icke räknar dödgräfvareoch (allt mer och mer sällsynta blifna skaltgräfvare, så har jag att af skandinaviska gräfvare påpeka blott 6 särskilda arter, ibland hvilka igelkotten är störst och derför den förste, jag härmed exponerar. För att slå in uti vanliga djuroch andra förevisares man6r, börjar jag sålunda: Igelkotten, ett litet egendomligt djur, är omkring 10 tum lång och väger, jag antar det, från 3 till 3 skålpund. TI ansigtet, när han nemligen är tillmötesgående nog att visa det, ser han ut som ett riktigt — svin, såvida betraktaren. fäster mindre afseende vid sådana småsaker som -hans från sistnämda djurs till formen och läget sig skiljande näsborrar, hvilka hos igelkotten äro njurformiga och sitta på sidorna: af det lilla trynet. Hurudana de äro och hvar de sitta på svinet, kan hvem som helst öfvertyga sig om ifall det roar, men annars kan jag också genom några enkla penndrag bespara mina om den saken okunniga läsare och läsarinnor besväret, högtidligen förklarande, att ett svins — (fyrfotings) näsborrar äro runda som de fordna gamla enstyfversskorporna och sitta i nosens ända liksom fönstren i aktern på en holländsk koff. Igelkotten har små svarta ögon, och öronen synas näppeligen utanför de gråbruna