Dagens Nyheter – 28 februari 1874, sida 1

— Deri hade ni orätt, men också blott deri. Jag är icke en sådan stackare, att jag skrinlägger mina guinger i någon gammal kista för det barnsliga nöjet att i nattens stillhet rufva öfver mina skatter — för att låta guldmynten rulla likt ett glittrande guldregn mell:n mina fingrar — för att stapla upp dem i små pelare, tjugu, femtio, hundra i hvarje hög. Nej! jag är girig, det medger jag, men jag är icke en narr. Det finns i detta hus icke annat än de saker oi sett, men dessa äro värda en förmögenhet. Detta bord vid hvilket jag nu sitter och som i era okunniga ögon ger ut som ett annat gammalt värdelöst skrälle, köptes. för tre år sedan för etthundratjuga guinger och skall om ett år gälla en half gåog till så mycket. Penningevärdet förminskas år från år och antalet af rika köpare växer år från år, och dessa skatter och reliker från fordom, dessa alster af en konst och en konstindustri, som äro förgångna, dessa kunna ej mångfaldigas. Det kapital de representera är stort, och närhelst de .försäljas skall detta kapital fyrdubblas. Jag talar ej på höft, Davoren, jag känner min affär i botten. Jag har lagt ned ungefär tiotusen pund på de samlingar, som förvaras i detta hus, och jag anser att. dessa tiotusen pund nedlagdt kapital i framtiden representerar mellan fyrtio och femtiotusen pund.