Dagens Nyheter – 27 februari 1874, sida 1

OO BM —Q— lät sig icke vilseledas, lika litet som-den bläns dades af det ständigt upprepade påståendet, att den föreliggande frågan icke hade med den allmänna politiken att göra. Häremot invändes med bg från deras sida som försvarade dagordningen, att när man har en minister, som trotsar all konstitutionel praxis och lugnt blir sittande på sin plats, oaktadt tinget upprepade gånger förklarat densamma det högsta misstroende, så återstod ingen annan utväg än att begagna hvilket som helst medel som erbjöd sig för att få ministören att vika. Denna ståndpunkts rinejpiella berättigande är så påtagligt att det icke bhehöfvås något försvar. Det är icke en strid mellan en ofruktbar politisk teori och en rättmätigfordran. Ty, förutsatt att åtskilliga embetsmän utan eget -förvållande lida nö så är det en strid om hvilket är rättast, att alla skola lida för några få, eller tvertom. Vi kunna väl förstå, att de, sor -änse det närvarande samhällstillståndet förträffligt och att statens nuvarande styresmän höra till landets bästa män icke kunna erkänna det fullt berättigade i folktingetsgåtgärdj men de må icke. förtänkar oss, att vi, som stå på en an. nan ståndpunkt, hysa en olika mening derom. Tror man på allvar, att en talrik del af befolkningen lider under den nuvaran4e ministerens styrelse, så är det ocks åen pligt att använda alla lofliga medel för att få ett tillstånd åvägabragt, som är rättvist för alla, och det kan härvid icke fästas afseende Vid, om medlens användande skall medföra obehag för enskilde. Ar nöden bland embetsmärnen verkligen så stor, som: ministerehs vänner utmåla den, så står deti mMinisterens egen hand att aflägsna denna nöd genom att gifva plate för en annan regering, som kan arbeta tillsammans med folktinget. nan a TT TEESEESENNNNNNNNNNNNNTNRRRRRARR