Dagens Nyheter – 27 februari 1874, sida 1

jag sköter honom illa eller försummar honom, så tag hit en främling. Till dess gör jag anspråk på att få sköta honom, jag och Jacob Wincher, som har varit farfars betjent de sista tjugu åren. — Och du hyser fullkomligt förtroende till Jakob Wincher? — r — Förtroende! utbrast Lucilla med en undrande blick. Jag har känt honom hela mitt lif och sett hans hängifvenhet för farfar. Hvad skäl skulle jag väl ha att icke lita på honom? — Inga synbara skäl åtminstone, det erkänner jag, svarade Lucius tankfullt. Det är dock stundom just från dem vi minst vänta det som vi lida de största oförrätterna. Dessa Winchers tro kanske att din farfar är mycket rik; de kunna antaga att han har testamenterat dem någon större summa och nu — kunna de måhända vilja förkorta hans lif. Ack, käraste Lucilla, utropade han förskräckt, då han såg huru hennes anlete bleknade, kom ihåg att jag icke ett ögonblick sagt att detta är troligt; men — som jag nyss sade dig — det är symptomer i din farfars nuvarande illamående, som på det högsta öfverraska mig, och vi kunna icke vara nog försigtiga. ; Luceilla lutade sig intill honom, i det hon darrade som ett löf och med en blick af outsäglig fasa vände sitt ansigte mot honom.