Dagens Nyheter – 26 februari 1874, sida 3

blef hudflängd; ett stycke af det bord, på hvilket frälsaren höll sin nattvard; ett stycke linne, på hvilket frälsarens verkliga blod synes; några droppar af jungfru Marias mjölk; några droppar af den heliga Kartarinas mjölk och blod; en af den helige aposteln Petri tänder; den helige Görans tumme; ett stycke af jungfru Marias klädning; en af den heliga Eufemias händer; ett stycke af den he-. lige Franciski klädning och staf; ett stycke af frälsarens svettduk; ett stycke af Mose staf; den heliga Maria Magdalenas ena fot-: sula; något af Kristi purpur och törnekrona; några droppar af hans ångestsvett. Bland dessa högst underbara saker befinna sig dessutom två undergörande bilder, Den ena föreställer frälsarens hudflängning Och skall i juli månad år 1678 hafva svettats blod; den andra är en Mariabild, som blifvit ditförd från Mantua och hvilken sedan dess gjort ett stort antal underverk. En äkta smålänning. Vid en af utskottsmiddagarne på slottet under riksdagen 1857 sammanstötte den bekante Petter Jönsson i Träslända med dåvarande utrikesministern. Efter att hågra ögonblick ha fixerat den qvicke smålänningen, gick hans excellens fram och frågade, klappande honom på axeln: — Hvad heter han? — Petter Jönsson, blef svaret. Hans excellens nickade och aflägsnade sig. Efter en minut återkom han till vår oförsagda danneman och frågade: — Hvad är han? — Riksdagsman af bondeståndet; svarade P. Jönsson. — Hur länge har han varit det? sporde hans excellens vidare. — Hå, dö ä la nu femte riksdan ja ä här. sade Petter Jönsson. Med detta besked lemnade hans excellens den okonstlade Smålandsbonden. En stund derefter kom denne i sin tur och ryckte hans excellens i frackskörtet. — Hör på, sade han, hvad beter han? — Baron Lagerheim, svarade hans excellens, studsande öfver en sådan okunnighet. Petter Jönsson nickade och drog sig tillbaka. Ogonblicket derpå var han åter i hälarne på hans excellens, frågande: — Hvad ä han för något? — Minister för utrikesärendena, svarade hans excellens. — Det måtte han inte ha varit länge, anmärkte Petter Jönsson sarkastiskt. Apropös postkontor berättar Norrköpings Tidningars glade ikrönikör följände anekdot rörande en händelse, som timaät i stadeh X. Der fanns nemligen en gammal postmästare vid namn Y,, som varit öfverstelöjtnant för åtskilliga år sedan: En dag ditkom postinspektören B., en tördomsfri man, i likhet med postverkets kraftfulle generaldirektör. : B. och Y. kände icke personligen hvarandra, hvadan följande dialog uppstod, då B.; inkommande å kontoret, derstädes träffade Y. Är herrn postmästaren Y? frågade B. Nej, jag är öfverstelöjtnant Y., blef svaret. Men jag frågar efter postmästaren. Alla menniskor kalla mig öfverstelöjtnant, som sig också bör. Men jag är postinspektör B, vill tala vid pöstmästaren och känner ingen öfverstelöjtnant. Åh, jag ber: om förlåtelse, inföll nu XY. hastigt och djupt bugande: