Dagens Nyheter – 26 februari 1874, sida 1

-MV till det yttersta ha satt din tro och din lit — att jag var en mördare. — Lucius, utropade Geoffrey, i det han Bprang upp med en blick af fasa — är du galen? — Nej, Geoffrey, jag är klok nog nu, det vet Gud, hur det än må ha varit den der ödesdigra stunden derborta i Vestern. Du vill höra sanningen och du skall få höra den. Jag har förtegat den hemska hemligheten för dig, icke emedan jag hyste någon farhåga för följderna af min handling, icke derför att jag ej är färdig att försvara den inför mina medmenniskor — men emedan jag trodde att berättelsen om den fasansfulla händelsen skulle skilja oss åt. Vi ha varit vänner under så många år, Geoffrey, och jag kunde icke fördraga den tanken att din tillgifvenhet för mig skulle vändas i förakt. Tårar, dessa förtviflans droppar, hvilka blott en outhärdlig själssmärta pressar fram ur mannens ögon, skymde hans blick. Han dolde sitt ansigte i sina sammanknäppta händer, liksom om han ville utestänga från sig till och med det ljus, som hade varit vittne till den handling han fasade för att återkalla i sitt minne. — Lucius, utbrast Geoffrey, på en gång erolig och upprörd, allt detta är galenskap! Din hjerna är öfveransträngd. — Låt mig berätta tilldragelsen. Det