Dagens Nyheter – 25 februari 1874, sida 2

min skyldighet att göra mig underrättad om sakernas verkliga tillstånd. Jag talade derför med hr Vandeleur och försäkrade honom om mitt intresse och mina sympatier, om han, såsom Jag förmodade, ville söka vinna Janet till sin maka, Men till min ytterliga förvåning och missnöje förkastade han denna tanke. Han förklarade huru djupt han aktade och beundrade fröken Davoren, men talade om fjettrar? — hvilkas natur han dock ej ville gå in på att förklera. Jag var på intet sätt nöjd med detta: vårt samtal, och från den dagen förminskades min min goda tanke om hr Vandeleur. Måhända varseblef han detta, all nog en dag tackade han mig för det vänliga mottagande han rönt och bjöd mig farväl. Ett par veckor derefter fick jag höra talas om Janet Davorens flykt. Ni kan föreställa er, hur jag led, hur jag tadlade min egen blindhet, min dåraktiga försumlighet — första orsaken till hennes undergång. — Ödet, ödet! sade Geoffrey dystert. — Jag besökte hr Davoren, antydde mina farhågor och bad honom vara öppen mot mig. Men han undvek mina frågor med en stolt tillbakadragenhet, som jag ej kunde annat än beundra, och förteg allt, som rörde hans dotter, till dess hans hjerta brast. På detta sätt tillbakavisad, hvad kunde jag väl göra?