Dagens Nyheter – 23 februari 1874, sida 1

I Ladugårdslandsteatern. De begge Giriga, komedi med Sång, musiken af O.Hylen. Operans präktiga tonström har på senare tider tagit många olika riktningar och utgrenat sig i otaliga smärre strömmar, åar, bäckar, diken och pölar. Man. har således den stora genomkomponerade operan med sina tre arter och dess besynnerliga afart, den ss k deklamationsoperan, operetten (sfeloperan), sångspelet (kuplettoperan), skådespelet med musik, vådevillen och slut ligen operettens oäkta afkomling, som ingen art vill vidkännas: bouffen eller offenbachiaden.Hr Oscar Hylen, en ung begåfvad kompositör, har nyligen debuterat med ett försök i den dramatiska kompositionen och bland denna mängd rubriker visserligen åt sig utsökt sångspelet såsom den för ett täflingsförsök mest lämpliga form. Äfven Hbretton; af E:s vana hand lyckligt bearbetad efter franskan, är rätt underhållande och framställer ett par harpagoner, hvilka a. ett annat par, nemligen älskande, fångas i sina egna fällor och derigenom mot sin vilja förmås till att befordra de ungas sällhet. Ideh är visserligen af gammalt datum, men tillställningarna af nyare och föranleda rätt roliga situationer. Musiken, hufvudsakligen bestående af kupletter och rendoartade skizzer, vinner tycket genom en ton af anspråkslös godlynthet och för öfrigt genom -ofta friska motiver och alltid osökta vändningar, men isynnerhet genom den fullkomliga frånvaron af all effektation, .manår, effektjägeri och originålitetsfeber, hvilka lyten eljest äro så allmänt gängse. Det hela saknar icke färg och karakter. I motsats till de eljest så vanliga längderna kunde här anmärkas de ej sällan förekommande kortheterna, hvilka väl föranledts af fruktan för de förstnämda, men å sin sida äfven äro ofördelaktiga, emedan intresset dervid så lätt förflys ger innan det riktigt hunnit fixera Sig. Medelvägen är det rätta. Såsom lyckade nums mer nämnas de snåla gubbärnes båda visor, Henriettes vackra romans, hvilka stycken nog kunna förtjena publikation, janitscharmarschen (jemte kör) med sin rätt lyckade lokalfärg, harpagonernas duett med hammarslagen m. m,Uvertyren är lätt behandlad, men passande till ämnet och saknar oj lif. Andantets inflätande i allegrosatsen är ej fördelaktigt, isynnerhet när det, såsom här; sker tvenne gånger. För öfrigt är ackompagnemanget lifligt nog ach verkar isynnerhet genom lyckade violinfigurer; med tillgång till blåskör hade naturligtvis en betydligt ökad effekt vunnits ; En så anspråkslös pjes kan lätt stjelpas, om de utforande operera med likgiltighet, och det är ett nöje att erkänna den värma och det nit, hvarmed alla bemödade sig att ställa saken i det möjligast fördelaktiga dager; särskildt nämnes den rena intonationen, en omständighet af vigt. Fröken Högfeldt sjöng sin romans med mycken känsla, de girigassparade ej humorn, och särskildt uppmärksammades hr Jacobsons vackre basvariton, äfvensom hr Gustafsons (jenitschargans) likaledes goda stämma, hr Rampelin gjorde som ölskare ock sitt bästa o. B, Vv. )ckså var spelet rätt lifvadt och vårdadt: Vi antaga ätt detta försök skall i ertaenhetsväg vara den unge tonsättaren till nycken nytta och i efterföljande arbeten isa vackra frukter. W. B.