Dagens Nyheter – 23 februari 1874, sida 1

tillställningar, till hvilka halfva grefskapet kom för att läppja svart kaffe, äta glace och stirra på målningarue, under detladyns sista fynd inom musikens verld tjusade eller sönderslet — allt eftersom det föll sig — derag öron. Gardiner voro nu dragna för fönstren, så att det var svårt nog att urskilja målningarne. Emellertid ville lady Baker ringa för att få någon som drog dem undan. — Jag ber tusen gånger om förlåtelse, sade Geoffrey, men min kärlek för konsten är blott ringa jemförd med min åstundan att få vara allena med er. — Hvad menar ni, hr Hossack? utbrast lady Baker, ytterligt förvånad. — O, jag går för att vädja till både er själsadel och er hjertegodhet! Bland era protegåer från förflutna år fanns en, hvars öde djupt intresserar mig. Hon är syster till en af mina vänner. Jag talar om Janet Davoren. Lady Baker ryckte till, och en sky öfverfor hennes ansigte som om detta namn hade varit åtföljdt af sorgliga minnen. : — 0! hr Hossack, hvarför nämna denna olyckliga flickas namn? Jag har varit så ledsen för hennes skull, jag har kännt, huru mycket jag sjelf var att klandra för hennes lykt och den sorg densamma bragte öfver hennes gamle gode far. Han ville aldrig erkänna att hon flytt och talade alltid om