Dagens Nyheter – 21 februari 1874, sida 1

SS VE af er att föreslå detta, men det är ingalunda af behofvet påkalladt. Jag förmoder att det hela var en villa, framkallad af mitt nervretliga tillstånd, en följd af fysisk svaghet. Tala icke mera härom. Lucius gick hem tidigare än vanligt denna afton till fru Winchers stora förvåning, som hade väntat och som äfven bad om att få höra litet musik. Denna begäran understöddes emellertid ej af Lucilla. Hon tycktes vara ängslig och orolig, och Lucius klandrade gig sjelf, ty han ansåg sig vara Orsaken härtill. — Vännen min, sade han ömt, i det han qvarhöll i sin den iskalla hand hon räckte honom till afsked, jag fruktar att mina dåraktiga misstankar rörande rummen deruppe ha oroat dig. Jag var tanklös, som väckte denna oro till lif. Men har du någon den ringaste fruktan för fara, så låt mig stanna här öfver natten och hålla vakt; låt mig göra det, Lucilla, hvem har väl så stor rätt att beskydda dig som jag? — Nej, nej, nej, utropade hon hastigt, på inga vilkor. Det finnes ju ej ringaste skäl att misstänka någon fara. Hvarför antar du, att-jag måste vara rädd, Lucius? — Ditt eget sätt kommer mig att förmoda det, Tucilla. Denna stackars lilla hand är onaturligt kall, och du har icke varit lik dig sjelf hela denna afton.