Dagens Nyheter – 21 februari 1874, sida 1

— Förlåt mig att jag vägrar dig något, Lucius, sade hon, men min farfar har ålagt mig att aldrig lemna dessa nycklar från mig. Du känner hans underliga infall. Jag har lofvat att lyda honom och kan icke bryta mitt löfte. — Icke en gång för min skull? — Nej, icke en gång för din skull. Isynnerhet som det icke finnes den ringaste anledning till oro. Dörren till trappan är alltid stängd och nycklarne inneslutna i skåpet dernere. Det är omöjligt att någon lefvande varelse skulle kunna komma dit upp utan min vetskap. Ej heller kan någon oseddå af mig eller Jakob Wincher eller hans hustru komma in i husets nedra Våningar. j — Ja, jag vet icke, huru Ni ha det stäldt i så fall; men det vore lätt nog för någon att öfver muren komma in i trädgården. Och det fins ett halft dussin dörrar på baksidan af detta hus och mer än ett dussin ställen i stallar och uthus, der en man kan dölja sig för att vid lämpligt tillfälle smyga sig in i huset. — Du glömmer, hur omsorgsfullt fru Wincher vid solnedgången låser alla lås och skjuter för alla reglar. Var förståndig, Lucius, och förjaga denna absurda inbillning. Och i stället för att stå här med ett högtidligt anlete och prata om omöjligheter, LUOIUS DAVOREN. 36