Dagens Nyheter – 21 februari 1874, sida 1

Frågan huruvida. embetsmännen äro statens herrar eller tjenare har på senare tiden varit såväl af oss som af andra tidningar afhandlad. Vår åsigt i detta hänseende ha vi ofta uttalat, men då frågan nuåter är å bane, tillåta vi oss hänvisa till en autoritet som ej torde kunna jäfvas ens af dem som mest förkättrat våra åsigter och som anse dem för höjden af krass materialism och såsom ett bevis på fullkomlig brist på det slags ridderlighet, till hvilken man ämu i våra dagar från vissa håll kastar längtansfulla blickar. Vi skola nemligen visa att det under sjelfva riddartiden gällde för sannt och visst att furstar och embetsmän voro tjenare och icke herrar; och vid sådant förhållande lärer det väl icke vara så farligt om äfven vi hylla den åsigten. Den bevisning vi vilja förebringa är visserligen icke något bevis i ordets juridiska betydelse, men det är dock en god ledtråd för bedömande af tankegången under ofvannämda tider: Den Svarta Prinsen i England, hvilken väl må anses som en typ af medeltidens riddarliksomaf dess feodalväsen, begagnade till valspräk: Ich dien (Jag tjenar), och som bekant nyttjas detta valspråk än i dag af Europas nu mäktigaste herrskarslägt. Då sålunda både forntidens och nutidens väldigaste furstar kunnat öppet bekänna att de tjena sitt land, men icke äro dess herrar, måtte det ej vara för mycket begärdt att våra råder af alla Slag, kollegiala småskrifvare m. fl. afläigga samma bekännelse och icke fortsätta med skriande om motsatsen, hvaraf vi under sista tiden hört så mycket. Men om det nu är en sanning att embetsmännen tjena, så följer äfven deraf klart att de böra hafva lön och att denna lön bör vara rättad efter måttet af de tjenster de göra. Denna lön bör sålunda bero af arbetet men icke af rangen. Häraf följer ock -att hvarje dyrtidstillägg, löneförhöjning. eller hvad det må kallas, som sker procentvis för hela embetsmannastaten, innebär en orättvisa, icke minst mot embetsoch tjenstemännen sjelfve ; ty de tillgångar som rättvist skulle kunnat tilldelas de arbetande statstjenarne blifva derigenom i många fall orättvist anslagna åt personer som icke arheta. Ju, längre ett dylikt system uppehålles, desto svårare blir det att riktigt ordna saken i dess helhet. Om riksdagen ginge obevekligt och följdriktigt tillväga, skulle innan kort skriket af och mot embetsmännen af sig sjelft upphöra, ty om andra platser icke funnes än de som verkligen behöfvas, blefve det ej svårt att väl aflönadessa, hvilket deremöt blir svårt då de obehöfliga sluka alltför mycket af de behöfligas statsmedel. Huruvida vi i framtiden skola få en arbetande och väl aflönad embetsmannakår eller dess motsats, beror af det beslut som i dessa dagar skall fattas af riksdagen; och det tyckes oss att embetsoch tjenstemännen sjelfve borde vara intresserade af att beginto mv t gå ta silke a stt gt d-den rätta ssKtningen: det vill ov oa att det göres slut på det ytterligt orättvisa procentvisa tillägget graderna igenom. om