Dagens Nyheter – 21 februari 1874, sida 1

— Jag är litet ängslig för,farfars skull. — Ännu ett skäl hvarför jag borde stanna här i natt. Jag kan slå mig ned i detta rum för att vara så mycket närmare till hands i händelse han plötsligt skulle bli sämre, ehuru jag icke fruktar det. — Fruktar du icke det, så fins ju intet att frukta. Hvad det vidkommer att du skulle stanna här, så tala vi icke mera derom. Jag vet att min farfar ej skulle tycka om det. Lucius kunde svårligen göra någon invändning häremot, eftersom Sivewright verkligen nyss hade afslagit hans anbud att stanna. Det återstod således ej annat för honom än att taga afsked af sin älskade och gå, underlig och tankfull till mods. Han var ej ledsen, då den gamla jernporten slöt sig efter honom. Aldrig förut hade han lemnat det hus, der Lucilla dvaldes, utan en känsla af saknad, men denna gång kände han sig i behof af. ensamhet, en följd af upptäckten af det der porträttet uppe på vinden. Han behöfde se situationen midt i ansigtet. Denne man — den man som fallit för hans hand — var fader till hans trolofvade brud. Den häånd han vid altaret skulle räcka henne var röd af hennes fars blod. En fasansfull tanke! Hvilket oblidt öde, som bragt denne skurk att korsa hans väg derute i den stig