Dagens Nyheter – 20 februari 1874, sida 2

Han pekade, och hennes ögon följde riktningen af hans finger. Ett par minuter stod hon svarslös, seende på dörren med förskräckelsen målad i sitt anlete och tungt stödjande sig på hans arm. —— Ack nej, Lucius, du drömmer. Der kan ingen finnas; rummen äro tomma, alla dörrarne äro stängda. — Jag är fullkomligt säker, svarade han, ännu hviskande och med ögonen fästade på dörren, som hade öppnats eller åtminstone fyckts honom göra det. Men blif icke orolig, det kan icke vara något på tok, det är, förmodar jag, blott gamle Wincher, som går här och stökar liksom han-går dernere. Jag skall strax se efter, huru det är. — Jag säger dig, Lucius, att alla dörrarne äro stängda; ropade Lucilla långt högljuddare än hon brukade tala. Lucius ryckte på dörren med kraftig och beslutsam hand, skakade den så att det brakade i de gamla fogningarne. Den var dock stängd, men — stängd inifrån. Nyckelbålet var tilltäppt af nyckeln. — Den är stängd på insidan, Lucilla, sade han; det fins någon inne i rummet. — Omöjligt! Hvem skulle det vara? Ingen kommer någonsin upp i denna våning. Här fins ej heller något som kan fresta en tjuf. För öfrigt har jag ju nycklarne till alla dessa rum. Kom, kom, Lucius, låt oss gå ned! Farfar blir otålig.