Dagens Nyheter – 20 februari 1874, sida 2

-—2 Älv -—-— trasiga, och af en del fans icke ens hälften qvår. Det var derför medicke ringa förvånig Lucius bland dessa lumpor upptäckte en tafla med ram och, att döma af väfvens utseende, synbarligen modern. Han vände taflan försigtigt möt dagern ovh såg — hvad? Ansigtet af den man han dödade i urskogen långt bort i Vestern. 72 ch Lyckligt nog för Lucius, låg han på knä med ryggen vänd åt Lucilla, då han gjorde denna upptäckt. Ett utrop af öfverrasknHing, glädje, fasa, han visste icke rätt hvilket; bråst fram öfver hans läppar, då han vände porträttet mot dagsljuset, men ej ett ljud yttrade han derefter: ör Be Han låg dör på knä, blickande på det blott allför väl ihågkomna anletet — detta anlete som under hans sömn och hans vas kor oupphörligt förföljt .honom — -dettå anlete, som hat skulle ha velat gifva år af sitt lif för att kunna förgäta. i -— Min fars porträtt, utbrast Lucilla, först hemtande sig från öfverraskningen, — Att tänka att min farfar skulle: ha kastat: det undan bland allt detta skräp! Hur bittert måste han ej ha hatat sin ende son! — Din far! utropade Lucius, i det han lät taflan falla ur sina förlamade händer och vände sig till Lucilla med ett ansigte blekt som ett gipshufvud.: Säger du, att denne man är din far? — Min käre far, svarade flickan vemodigt,