Dagens Nyheter – 20 februari 1874, sida 2

ZELMA HEDIN. Den 16 februari 1874. Begrafningsdagen. ) Hvad bjöd dig lifvet väl? Du som af plågan väcktes När morgonsol föll på vår snöda verld; Och sorg. och oro vexlade tills ljusen släcktes, Då lidandet satt vid din hufvudgärd. Men plågan vek till sist! Du skildes hän från jorden Så mild, så god, som du i lifvet var. Du stod visst närmre Gud, då från Din mun de orden Om full försoning sändes en och hvar. Det var en tid som flytt! Då ung och skön ock ra Som Drottning stod Du uti konstens land Och mången lager blef omkring din pänna virad, Men månget törne stack dig ock ibland. Än sjöng man smickrets hala lofsång i Ditt öra, Än spann förtal och afunden sitt nät. Du kände djupt, för djupt; men intet kunde störa Ditt hjertasadel, själens majestät! Hvem vill ej minnas dig! Den smidiga gaten, Den tjusningskraft, som i Din stämma låg; Och hjertats rika skatt — den äkta konstnärshalten — Kung Carl och Barbro komma vi ihåg! Och Fru Godard; Din skapelse ännu ej hunnen, Deborah, Mossamnovr och Hiche!ien! Och nu från lifvets skådeplats så snartförsvunnen. Ditt konstnärsnamn skall dock förvisst ej dö! Och hemmets klara sol! Så länge helsan räckte, Visst var det Du, som värmde makens bo. Hvem kände bättre Dig! Det var ju han som väckte Ditt inres rika skatt, Din frid, Din ro. Sof nu så sött, Du maka, moder, konstnärinna! Ej qval, ej sorg, ej tadel mer Dig når. I lifvet var Du stor som konstnär, god som qvinna, Och saknaden skall kyssa Dina spår. 4) Dessa verser äro tryckta utdelade till den hädangångnas slägt, vänner och kamrater. ör a ÄR RR RR 0