Dagens Nyheter – 20 februari 1874, sida 1

— 276 — min dar, som jag skall älska till min sista dag, som; jag älskar så mycket mer; för, alla hans olyckor, som jag ur mitt hjertas innersta så djupt beklagar för det sorgliga öde, som väundt bangs: fars. naturliga tillgifyvenhet för honom i; det mest onaturliga, hat. Hon tog upp porträttet och; bar det till en friare, plats; der; hon ömt lade. ned. det. kanal Jag skall nog finna en. bättre plats för. det. än här, sade hon. Det. var grymt af farfar att föra undan det hit upp. Och jag! har ändå, så ofta bedt honom att få se min fars port ätt; — Jag förundrar mig. öfver. att. du kan känna igen. honom efter sålårg tids förlopp, gade, Lucius, som någorlunda återvunnit hers raväldet: öfver sig sjelf, ehuru hans hjerna var fulljaf underliga, förvirrade tankar, bland hvilka minnet af den fasansfulla tilldragelsen derborta i urskogen stod fram med gräslig klarhet. ; Den man han hade mördat .derborta. var far, till; den qvinna han älskade, Det var visserligen sant, att hans handling ej var ett mord, den var. ett offer; ett rättvist straff mot en brottsling; men skulle Lucilla väl tro. detta?: Nej, hon skuile det ej, och hon borde . derför aldrig få veta något om hvad som, tilldragit sig der borta i vildmarken, aldrig få veta huru usel hennes far. varit, aldrig. det. öde: hån undergått. — Kom, sade Lucilla oroligt, ni måste