Dagens Nyheter – 19 februari 1874, sida 1

att begära, det ni skulle låta någon tanke på mig afhålla er från era nöjen. — Jag har icke rökt mig, svarade Lutiäs lugnt, och för öfrigt skulle jag icke uppmärksammarö och Tedligare följa erttillständ; om ni ock betslade mig femhöndra putd om: året, än jag nu gör. Hvarför är ni alltid så böjd att misstänka mig för luhpiis motiv ? — Emedan jag aldrig funnit menskligheten ledd af några andra, svarade den gamle mannen; : Emellertid tror jag, att jag gjort er orätt. Jag tycker om er, och ni har varit mycket god mot mig, så god att jag har kommit att lita och stödja mig på er, såsom vore ni det ålderdomsstöd jag borde ha funnit i minson: Jag är glad öfver att pi kommit åter. Tror ni på dystra aningar, på förkänslan af stundande olyckor? Tror ni att döden kastar en varnande skugga öfver vår stig, då han nalkas oss? z — Jag trorratt ålderdömen är inbillningssjuk, svarade Lucius lätt; ni har grubblat för mycket under min frånvaro. — Inbillningssjuk; upprepade Sivewright med en suck. Ja, det här kanske icke varit annat än en sjak mans inbillning! OCK ändå har jag tyckt mig kännt gåsom om nä got dystert, skugglikt skullö ha fnträdt i detta hus, tyckt mig känna den ossdda närvaron-af en fiende. Så har jag också hört LUCIDS DAVOREN. 34