Dagens Nyheter – 18 februari 1874, sida 2

Kristiania Dagblad skrifver följaomde ceremonierna vid stortingets öppnande: Det är naturligt nog att kungens trontal skulle få ett anspråkslöst och tarfligt innehåll. Våra förhållanden och vår författning medför detta som en half nödvändighet. Trontalet i går var i det hela också endast ett torrt och ofullständigt register öfver en del af. de förslag, som vederbörande statsråd i :dag förelagt stortinget och odelstinget. I Det hör emellertid till saken att det skall hållas trontal vid nåtionälförsämlingarnes öppnande; och att dessa skola ega rum med. allt det prål man kan åstadkomma, till och med om det skall ske på både sanningens och värdighetens bekostnad, hör också till traditionerna. Berömvärdt nog har konungen af Belgien, den mest konstitutionelle konung i Europa, brutit med dessa traditioner; efter hvad man berättar, uppträder han i borgerlig drägt och öppnar utan ceremonier parlamentets förhandlingar. Det är visserligen någon skilnad mellan Belgien och Norge; men denna skilnad borde väl snarare medföra, att vi så mycket hellre uppgåfve försöken till att efterlefva de ceremonier som furstarne tmed Guds nåde, hvilka råda öfver stora stridskrafter och blott till hälften äro bundne af konstitutionella former, hafva gjort verlden förtrogen med. Sjelfva trontalet får i dylika länder en annan karakter; det är furstens suveräna vilja som uttalar sig i detsamma; det berör kanske millioners ve och väl; det telegraferas och kommenteras i alla verldens ändar. Tronen är der som gud Odins Lidskjalf, hvarifrån blicken når ut öfver vida verlden, och hvaromkring en prunkande skara af hofmän, härolder och gesandter från östan och vestan ställa upp sig för att väcka föreställningen om något storartadt och vördnadsbjudande. Det var snarare den motsatta föreställningen som väcktes vid åsynen af den procession, hvilken i går tågade igenom stortingssalen; anförd af ett par härolder, som man icke längre har råd till att utstyra med anilinfärgade strutsfjädrar och sammetskåpor, och bestående af hofbetjening och ujetagan som ingen skulle ha gissat att de hörde till de maktegandes kretsar, till och med om trontalet icke börjat med att tala om dyrtidstilläggen. Man frågar sig sjelf förgäfves, hvilken förnuftig mening dessa upptåg skola hafva; det ord, som är det vigtigaste i trontalet, nemligen att stortinget förklaras öppet, måtte väl kunna fråmsägas på ett enklare och värdigare sätt. Om detta inträffar, skola nog också de tal, som stortingets president riktar till kungen; kunna befrias från en god-del af de traditionella fraser, i hvilka de hängifvenhetens känslor, som i detsamma skulle uttryckas, i det närmäste drunkna eller fördunklas.