Dagens Nyheter – 17 februari 1874, sida 1

iden kom aldrig. Om den bittra tid, som Följde, vill jag tala så kort som möjligt. Mitt lif vid sidan af en man, som jag blött jalltför snart lärde känna såsom hänsynslös, bjertlös och falsk i högsta grad, och hvars enda sysselsättning var att bedraga sina medmänniskor, var så sorgligt som möjligt. Den dagen kom, då jag icke längre kunde uthärda vanäran af att vara förenad med eh män, sådan som han, då jag kände att jag körr ville gå ut i vida verlden, förtroende mitt och mitt bårns öde åt Guds barmherighet, hellre än dela : förnedringen afett lif, som underhölls medelst bedrägerier. Jag fade honom dettå, och han hörde mitt beplut med ytterlig likgiltighet. Jag lyckönskar er att ha kommit till ett så vist beklut, sade han. De äktenskåpliga bojorna ha tryckt oss båda, vår förening har varit ett misstag af oss båda, men jag är lycklig nog att kunna säga er att den icke är påterkallelig. Vårt giftermål inför registraorn och vigseln i. kyrkan äro båda lika met ioll och af intet värde. Ty jag hade reHan förut en hustru, som lefde vid den tiden, bch som lefver än, om jag vet rätt. — Den fördömde uslingen! utbrast eoffrey, mer hvarför berättar ni mig ållt Betta? Hvarför plågar ni er sjelf med att hterkalla dessa minnen? Är ni icke trots pllt detta i mina ögon den renaste bland He rena?