Dagens Nyheter – 17 februari 1874, sida 1

— Jag har föga mer att förtälja. Han tog initiativet och lemnade mig och barnet utan tillgångar och allt i den lilla stad, der vi för tillfället vistades. Jag började gifva lektioner i sång och musik, sträfvade och arbetade och lyckades: efter en tid samla så mycket, att jag jemte min lilla flicka kunde begifva mig till London, glad att kunna försvinna i denna mensklighetens ocean. Kort förut hade jag läst annonsen om mina föräldrars död, läst den med en förtviflan och en ånger, som sköla fortfara så länge jag finnes till, ty en otacksamhet, sådan som min, kräfde ett lifslångt straff. Jag stod således ensam i verlden, och hade det ej varitgför min lilla flickas skull, trör jäg knappast att jag skulle ej ha öfverlefvat dessa sorger och bekymmer, knappt ha vågat blicka fram mot en framtid; så hopplös. Men mitt barn spred ljus öfver mina mörkaste dagar. Jäg har intet mer att berätta er. Gud har varit mycket god mot mig. Alla mina bemödanden ha krönts med framgång. — Jäg vet ej, hur jag skall kunna tacka er nog för ert förtröende, sade Geoffrey. För min själ undanrödjer det hvarje skiljemur mellan oss båda, om ni blott i någon den ringaste mån kan besvara den kärlek, jag egnat er öch söm skall tillhöra er till min lefnads slut. — Ni glömmer, sade hon vemodigt, att han, som jag ännu, trots allt, betraktar som