Dagens Nyheter – 14 februari 1874, sida 1

Och detta vore hon värd. Jag sympatiserar med henne, jag beundrar henne, jag högaktar henne. — Och ändå vill du råda mig att icke gifta mig med henne, så länge du sväfvade i okunnighet om hennes förflutna lif. — Vill hon säga dig det förgångnas hemlighet och du i densamma icke finner något som förminskar din kärlek — nåväl! då vill jag icke längre säga: gift dig ej med henne. Men der får intet hållas åter, intet döljas. Hon måste säga dig allt, vore än hennes bjerta nära att brista dervid. Sen må det tillkomma dig att afstå från henne och hennes kärlek eller att fortfarande och för alltid göra henne till ditt bjertas herrskarinna. — Jag fruktar intet! Hon kan ej ha något att säga mig, som kan komma henne att rodna af blygsel. Hon är sjelfva renheten och godheten. — Har du någonsin begärt hennes förtroende? — Aldrig. Kom ibåg, Lucius, iag eger hennes vänskap, men endast under vissa vilkor. Hvilket ögonblick som helst kan hon oåterkelleligen afskeda mig, förbjuda mig att mer tala till henne, liksom hon förbjudit mig att besöka henne. Jag kan förmå mig att möjligtvis försaka äfven de tillfälliga stunder vi tillbringat i hvarandras sällskap. :