Dagens Nyheter – 14 februari 1874, sida 1

vänskap, sådan som den ni visat mig, synnerligt dyrbar. Men nu, då faran är äfverstånden, kan jäg ej göra annat än återvända till min gamla ställning. Det är min bestämmelse att lefva helt och hållet allena; jag beder er, försök ej att träda mellan mig och ödet. — Naturligtvis försökte du öfvertala henne att taga sina ord tillbaka, förmodar jag? — Med hela styrkan af den sannaste kärlek, en man någonsin känt. Jag tror att jag var nästan vältalig, Lucius, ty till sist brast hon i tårar och sade mig att jag alltför grymt frestade henne. Huru skulle jag kunna fresta henne, om hon icke fästat sig en smula vid mig. Denna tanke kom mina förhoppningar att åter flamma upp. Jag lemnade henne på hennes befallning, som jag icke vågar öfverträda; men jag stannade i Stillmington. — Du har dröjt här alltsedan dess utan att vidare se henne. — Pas si bete! Nej, jag har både sett henne och talat vid henne då och då. Både hon och hennes lilla flicka behöfva frisk luft och de bruka gå ut, då aftnarne äro vackra, för att göra en promenad. Understundom, ehuru ej alltför ofta, ty det skulle kunna se ut som jag förföljde dem, brukar jag ställa så till att jag möter dem och förenar mig med dem under deras vandring, och då, Lucius, är jag för en stund i paradiset.